Varje människa är en gåta. Nya generationer finner ständigt nya synvinklar på historiska gestalter i sina försök att förstå motiven för deras handlingar eller följa deras ibland nyckfulla tankegångar. Marskalken av Finland, friherre Gustaf Mannerheim, väcker intresse hos ständigt nya generationer. Detta visar de otaliga böcker och artiklar som skrivits och kommer att skrivas om honom.
Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes den 4 juni 1867 på Villnäs slott i dåvarande Villnäs socken nära Åbo. Hans föräldrar var greve Carl Robert Mannerheim och Hélène, f. von Julin. Barndomshemmet splittrades till följd av faderns otursamma affärsverksamhet och flyttning utomlands, samt moderns död år 1881. De sju barnen placerades i olika släktingars hem. Gustaf kom att bo hos morbrodern Albert von Julin. Ungdomsårens tunga upplevelser återverkade också på skolgången år 1882 började Gustaf vid kadettskolan i Fredrikshamn, men han relegerades 1886 för dåligt uppförande.
Mannerheim fick sin militära utbildning vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Petersburg. I den ryska armén kom han att tjäna sammanlagt 30 år. De åren gav många och varierande upplevelser och erfarenheter: bl.a. tjänstgöring i olika regementen inom det kejserliga gardet, giftermål med fröken Anastasia Arapova år 1892, rysk-japanska kriget 1904-1905, resan till häst genom Asien som underrättelseofficer 1906-1908, första världskriget... I sina Minnen beskriver Mannerheim själv tjänstgöringen i Ryssland så här: "...och när jag blickade tillbaka på den tid jag burit tsarens uniform, medgav jag med känslor av tacksamhet att dessa till fullo infriats. Jag hade kommit in i större förhållanden, vilka gett mig en vidare syn på saker och ting än jag kunnat få i Finland under decennierna kring sekelskiftet. Alla de olika faserna i min karriär hade varit synnerligen givande, vartill kom att jag haft lyckan att tillhöra och få kommendera elitförband med goda officerare och ypperlig anda. Att föra sådana trupper hade i såväl fred som krig berett mig tillfredsställelse. Jag hade sett mycket av intresse i två världsdelar." (G. Mannerheim, 1951. Del I. p. 202)
Generallöjtnant Mannerheim överfördes till reserven i oktober 1917, och i december samma år återvände han till Finland. Han meddelade sina närmaste att han, efter en lång och händelserik karriär, ämnade tillbringa de sista åren av sitt liv i lugn och ro. Så blev det dock inte. Han kom att verka som överbefälhavare för Finlands armé i tre olika krig frihetskriget 1918, vinterkriget 19391940 och fortsättningskriget 1941-1944. Från år 1931 var han ordförande i Försvarsrådet. Dessutom skötte han år 1919 ämbetet som riksföreståndare och åren 1944-1946 var han republikens president. På 1920-talet hade Mannerheim inga offentliga befattningar. I samband med den stora nationaladressen år 1919 hade en betydande summa pengar samlats in. Hur kapitalet skulle användas fick Mannerheim själv bestämma.
Det lidande han bevittnat i olika krig och de samtal han fört med sin äldre syster, översjuksköterskan vid Kirurgiska sjukhuset Sophie Mannerheim, gav honom idén att år 1920 grunda General Mannerheims Barnskyddsförbund. Dess syfte var att arbeta för barnens hälsa över de sociala gränslinjer som förjupats under frihetskriget. Från år 1921 till sin död 1951 verkade Mannerheim som ordförande för Finlands Röda Kors. Denna verksamhet, som också överskred alla gränser, stod hans hjärta nära, och han gick med själ och hjärta in för uppgiften. Sina sista år efter presidentperioden levde Mannerheim ett tillbakadraget liv, vintrarna i Schweiz och somrarna i Finland. Han dog den 28 januari 1951, 83 år gammal, i Lausanne i Schweiz. Mannerheim begravdes den 4 februari med alla hedersbetygelser bland hjältegravarna på Sandudd i Helsingfors.
Marskalk Mannerheims inflytande på Finlands historia är obestridligt. Även hans gestalt fascinerar förutom soldat och krävande överbefälhavare var han också politiker, äventyrslysten forskningsresande, jägare, världsvan kosmopolit, varmt humanitär, och alltid lika gästfri värd i sitt eget hem Dessutom ägde han ett karaktärsdrag som är gemensamt för alla stormän, nämligen viljestyrka. Denna bar honom också genom de svåraste tiderna. Efter återkomsten till Finland antog Mannerheim ett valspråk, i vilket kanske bäst kristalliseras det ideal, mot vilket han i hela sin verksamhet strävade: "Candida pro causa ense candido", eller "Med rena vapen för en ren sak".