MINA TANKAR OM MANNERHEIMS STIL INFÖR GENTILHOMME - KLÄDUTSTÄLLNINGEN

Markus Nordström, guide och medlem av utställningskommittén
11.2.2021

Marskalken av Finland, friherre Gustaf Mannerheims stil och stilkänsla har varit föremål för forskning och tolkning under flera decennier. Marskalkens mångfacetterade umgängeskultur har analyserats ingående i nutid och i hans eftermäle. Mannerheim ser ut att vara en pedant “detaljmänniska”. Om hemmets inredning avspeglar dekoratören och umgängets sätt relationen till omvärlden, vad berättar klädstilen om personen under plaggen? I Gustaf Mannerheims fall känns klädstilsfrågan förbigången. Beklädnadens noggrant uttänkta detaljer har ofta enbart tolkats som koketteri. Denna tolkning sluter betraktarens ögon för det budskap som Mannerheims klädstil förmedlar.

Marskalkens samtid såg honom som ett uttryck av sin höga börd. Mången biografiförfattare utreder noggrant välborna släktled, nästan som för att bereda väg för en ny “storhet”. Gustaf Mannerheim var friherre, “yngre son” i en grevlig ätt. Härkomstens socio-estetik kan tänkas ha påverkat Mannerheims stilkänsla redan från barndomen. Barndomshemmet i ett barockslott, våningen i skolstaden Helsingfors och släktingarnas vackra herrgårdar har stilmässigt onekligen varit mera påkostade än hem i lägre samhällsskikt. Marskalkens långa karriär i kejsarnas Ryssland måtte också ha påverkat stilkänslan. Den tyske förbindelsegeneralen vid högkvarteret i St. Michel Waldemar Erfurth noterade i sin dagbok att den tyska underrättelsetjänsten visste att Mannerheim “gärna uppträder som högaktad adelsherre […]”.

Marskalkens aristokratiska socio-habitus uppmärksammades även internationellt. Gustaf Mannerheim ledde år 1932 den finska delegationen vid 300-årshögtidligheterna till minnet av slaget vid Lützen. General Mannerheim rörde sig med kronprins Gustaf Adolf som var den svenska delegationens chef. Mannerheims tyske hjälp major von Tippelkirch tillfrågades sina intryck efter högtidligheterna, varpå svaret var: “generalen ser ut som en konung, kronprinsen som en kronprins”. Ambassadör Helge von Knorring berättas 1952 ha träffat en man i Peking som 1908 hade tillhört den ryska beskickningen där. Denne kines, jämte sina gelikar, hade efter skådandet av Mannerheim trott att en rysk storfurste företagit sin resa incognito. Portugals Helsingforsambassadör José de Mattis-Parreira hade i sin ungdom arbetat på ett hotell i Algarve 1945. Hotellchefen hade nominerat den blivande ambassadören p.g.a. sin goda familjebakgrund för att servera en finsk storhet. Chefen konstaterade att nu fick den unge Mattis-Parreira träffa en person likt vilken han aldrig skulle komma att uppleva senare. Den engelska kungen Edward VIII (hertigen av Windsor) berättade om en skandinav som gjort ett djupt intryck på honom. Dennes namn hade majestätet dock hunnit glömma. Exemplen avbildar Mannerheim som en stilsäker “höghet”.

Gustaf Mannerheim visade även ett estetiskt intresse för sitt “arbetsjag”. I sin dagbok noterar general Erfurth en middagsdiskussion där Marskalken “visade speciellt intresse för krigshistoria, men även för krigsmannabeklädnad”. Tyska källor hade underrättat Erfurth att Mannerheim var “influerad av den engelska livsstilen”, å andra sidan “vän med general Weygand”. Mannerheims val att sy finska uniformer på den anrika skräddargatan Savile Row i London påverkades måhända av intresset för den engelska livsstilen. Skrädderiet Hawkes & Co som Marskalken anlitade står än idag på samma plats på Nr. 1 Savile Row, nu med namnet Gieves & Hawkes. Förstklassiga material och välskräddat snitt var iögonfallande detaljer på Marskalkens uniformer. De militära huvudbonaderna var skurna något högre än andra officerares, kanske för att balansera bärarens långa proportioner. General Tuompo erinrar sig ett tillfälle där militärskräddaren Seligson fick en skarp anmärkning då hatten inte var efter Mannerheims tycke. Seligson hade antagligen försvarat sig med att han lät sy hattarna annanstans, varpå Mannerheim hade svarat: “Va fan angår det mig vem som lagar dem, men de ska vara efter mina instruktioner”. Tuompo fortsätter i sin dagbok att Mannerheim under fortsättningskriget nästan kategoriskt använde båtmössa till sin uniform och indirekt förväntade det också av sina generaler. “Enligt reglementet bär generalen skärmmössa”, konkluderade Tuompo. Marskalkens revärbredd på byxan motsvarade kaptenens och vapenrockens färg var några toner ljusare än byxans. Mannerheims stövlar var ofta finare än de andras, kanske t.o.m. kejsartida ridstövlar. Skoputset slutfördes med att gnugga lädret med koben och paraffinolja. Marskalkens fria attityd till uniformsföreskrifterna avspeglade naturligtvis hans position men också ett intresse för stilfrågor.

Officerarna i det kejserliga Ryssland sydde upp sina egna uniformer. En sorts personlig frihet var accepterad. Mannerheim var kanske den enda som tog, eller tilläts friheter i uniformsfrågan i Finland. Ett exempel på en av dessa friheter är trenchcoaten. Försvarsmakten hade ingen motsvarande modell men Marskalken tog en brittisk kappa (märket inte säkert) och lät sy fältmarskalkstecken på ärmarna! Ett iögonfallande häpnadsväckande val då Finland samtidigt med hjälp av tyskarna stod på andra sidan i kriget. Under en svarsvisit i Tyskland på sommaren 1942 kläddes Mannerheim i nyhetsbilder i den brittiska trenchcoaten inför en bilresa med Herman Göring till sin jaktstuga Carinhall. Nästa dag inför hemresan blev Mannerheim påklädd Görings mantel. Den skärpta betraktaren kunde kanske se att Marskalkens trenchkrage syntes under mantelkragen! Efter en stund stod Mannerheim igen med brittisk trench på flygfältet. Hade värden önskat täcka det brittiska från nyhetsbilderna, eller hade den kalla bilresan krävt dubbla kappor? Eller, hade den finska delegationen själv noterat denna uppenbara uniformssemiotiska dissonans? Mannerheimforskningen ger inget svar på detta.

Trots att Mannerheim skapar sina egna konventioner för sitt uniformsbruk kommer han någon gång även själv att följa försvarsmaktens regler. Marskalken använder - enligt mig - en enda gång båtmössan regelrätt under fortsättningskriget. Detta under nämnda svarsvisiten i Tyskland 1942. Marskalkens vana är att tvärtemot reglementet bära båtmössans läderband på huvudet, nu i Tyskland enligt föreskrifterna längs med pannan. Mannerheim använder förövrigt sällan bälte på manteln. Då adjutanterna efterapar sin chef blir de prompt uppmanade av densamme att enligt föreskrifterna bära bältet utanpå manteln.

Riksföreståndarens resa till Stockholm i februari 1919 följdes åt av den berömda “stövelskandalen”. Mannerheims stövlar på kungens galamiddag hade väckt ont blod i Sverige. Sjöminister Palmstierna hade yttrat att stövlarna nog var för mycket “öststil”. Skandalen fick sin naturliga förklaring, men först 2019 i en artikel i Hufvudstadsbladet. Dåvarande huvudadjutant, överstelöjtnant Kasimir Lilius beskrev i sina Lefnadsminnen situationen på slottet inför middagen. Mannerheims kammarbetjänt kunde ingenstans hitta riksföreståndarens lackskor och då måste hela delegationen åter igen byta om till ridbyxor. Förklaringen var alltså inte den unga republikens brist på design av långbyxor, heller inte Mannerheims bristande känsla för protokollär estetik. Riksföreståndaren hann under samma besök visa den svenska kungen en sorts protokollär högaktning vid ankomsten i Stockholm. Då Mannerheim steg i land från förbindelseslupen lämnade han yttermanteln trots den bitande kylan. Han ville rikta sin högaktning till kungen med att synligt bära Svärdsordens kommendörskors (kommendör av stora korset) som just blivit förlänat honom. På liknande sätt tycks Mannerheim ofta ha talat högaktningens språk. Detta blev bemärkt. Den tyske förbindelsegeneralen Erfurth fortsätter sina iakttagelser från juni 1942: “Mannerheim, som alltid noggrant bar passande ordenstecken och medaljer, beklagade att den 4.6 till honom förlänade Gyllene stjärnan var i Helsingfors” och senare om sin middagsbjudning i november 1943: “Mina finska gäster anlände i Högkvarterets stil i full festuniform, Mannerheim med tyska örnens gyllene kors och adjutanten med sina förgyllda adjutantsband”. Erfurth noterade allmänt om Huvudstaben: “Mannerheims stab har under sin tid säkert varit den gemenskap som bäst hållit sig till god manér och ceremoni”. 

Den välkammade Mannerheim var slätrakad med vårdad mustasch. En lapp likt en köplista i Riksarkivet antyder att Mannerheim köpte världens första ormbunksdoft Fougére Royal av Houbigant. Enligt doktor Antti Matikkala använde Mannerheim även Pinauds rakvatten (Lilac) Vegetal. Marskalken berättas ha i England lärt sig att knyta skosnören så att rosetten blir dold. Det sägs att han även betonat vikten av en vacker gångstil. In summa, flera exempel målar bilden av en estet, en mästare av stil.