VIRTUELLA MUSEIBESÖK

Marika Tandefelt, professor em.
25.2.2021

Vår kulturkonsumtion har flyttat till våra skärmar. Vi får inte ge oss iväg hemifrån för att vid en bestämd tidpunkt uppleva levande teater och musik tillsammans med andra människor. Vi stannar i stället kvar i våra soffor ensamma eller i en liten krets och ser opera och teater på en skärm. Konstverk i original på museiväggar ersätts av guidade turer online eller så nöjer vi oss med utställningskataloger om museishoppen får vara öppen. I montrar och vitriner på museerna väntar intressanta föremål som ingen kommer åt att studera. En del utställningar missar vi helt; de flyttar vidare eller packas ihop innan publiken får tillgång till dem.

När det blir möjligt att öppna museerna åtminstone för en begränsad publik vet vi ännu inte, och teatrarna förblir stängda ytterligare minst en månad. Så här har vi redan hållit på i ca tre månader och situationen lättar inte i rappet. Tvärtom skärps restriktionerna just nu, och förra våren var vi med om samma sak.

Uttrycket att man ska gilla läget ogillar jag. Däremot kan jag tänka mig att det nu gäller att göra det bästa av situationen både som arrangör och som publik. Som kulturkonsument vill jag gärna känna att teatrar, orkestrar och museer fortfarande finns, även om det ser ut som om alla hade ätit granbarr och gått i vinteride.

Nedstängningen har fått mig att googla mera och att leta efter information om mycket annat än om öppettider när jag studerar ett museums webbplats. Mitt facebook-flöde breddar jag nu med finländska museer och undrar varför jag inte har gjort så tidigare. Kära museer i andra länder har ju redan länge förekommit i mitt flöde och berättat om vad de har på gång. Jag har alltså ändrat mina vanor som kulturkonsument, och det har jag säkert nytta och nöje av framöver.

Museernas utbud på nätet

När min kulturkonsumtion har förpassats till nätet har jag också mer och mer börjat uppmärksamma hur museerna väljer att presentera sig på sina webbplatser, via Instagram, Facebook och på Youtube. Det är där jag oftast möter dem. Jag har nu roat mig med att studera ett antal museer främst i min egen hemstad Helsingfors, men också några i grannkommunerna. Det är långt ifrån fråga om en systematisk genomgång, snarare om en samling subjektiva intryck av hur museer känner till agerar på nätet.

Det första som slog mig är att nästan alla museer tycks vara på alerten. De har insett att det är skäl att behålla kontakten med de traditionella besökarna och att väcka intresse hos potentiella nya besökare. Ett sätt att bedöma museernas aktivitet är att kolla i vilken takt uppdateringar av olika slag har skett och sker. En webbplats där det inte har hänt något på ett antal veckor förefaller jämförelsevis tråkig. Finns det verkligen inget att berätta om utöver inlägg på årsdagar? På en webbplats får det gärna hända något som kan aktivera positiva minnen och inspirera till framtida besök sedan när det blir möjligt.

Museer som har ett Instagramkonto förefaller att föra en rappare kommunikation med sina följare. Inslagen är inte så sällan humoristiska, och det kan uppstå roliga dialoger mellan museet och publiken. (Livrustkammaren i Sverige är mångens favorit! Den som aldrig har besökt museet i verkligheten gör det kanske nästa gång då ett besök i Stockholm blir möjligt?)

Det andra som jag lade märke till är att det är nästan orättvist lätt för ett konstmuseum att åstadkomma estetisk och därigenom ordlöst effektiv information på sin webbplats. Jag kan välja att boka en tur genom museisalarna, men jag kan också välja att stanna kvar inför ett konstverk så länge jag vill. Det behövs inte så mycket texter som leder mig vidare. (En svensk favorit är Prins Eugens Waldemarsudde, ett vackert hus på en udde i verkligheten, men också på min skärm.)

Språket på webben är intressant; webbtexter är verkligen en genre för sig. De ska vara koncentrerade, levande och (förstås) korrekta, inte minst om de är översatta. (Turligt nog får man fritt prata på i bloggtexter.) Som alltid är det säkert så att man lär sig vad en genre kräver genom att läsa exempel på texter skrivna av goda och erfarna skribenter. Det är ju så man skaffar sig det som kallas genrekompetens oavsett vilken genre det handlar om.

Följer man med många Instagramkonton börjar man se mönster; mönster att följa och konventioner att utveckla. Yngre skribenter har säkert åtminstone tidigare haft ett visst försprång genom att de s.a.s. är uppvuxna med mobilen i handen och datorn i knäet. Men äldre skribenter (t.o.m. rätt så gamla skribenter) som är lyhörda för en ny genres krav hinner nog ikapp de yngre. Den som har arbetat med t.ex. information, marknadsföring, reklam eller journalistik torde ha erfarenheter som kan vara nyttiga.

Jag föreställer mig att en särskild knepighet gäller anpassningen till det utrymme som webbplatsens formgivare har tänkt sig. På Instagram är det dessutom främst bilden som är i fokus; det är den som fångar intresset och bär budskapet. Texten, om det finns en sådan, utgör ackompanjemanget; den som skriver texten underordnar sig bilden. En intressant och attraktiv webbplats kräver både sinne för bild och sinne för ord av dem som utformar den.

Hemma hos kända herrar

Hemmuseer, oftast personmuseer, har alltid intresserat mig både här hemma och utomlands. Att kliva över tröskeln till ett hemmuseum är att stiga in i någon annans hem och samtidigt förflyttas till en annan tid, där klockorna så att säga står stilla. Det kan vara fråga om ett hem där de tidigare invånarna är okända för besökaren och avsikten med museet är att åskådliggöra hur t.ex. en viss samhällsklass eller yrkesgrupp har levat. Men det kan också vara fråga om ett hem vars ägare är välkänd eller förutsätts vara det för de flesta av besökarna. Det ställer särskilda krav både på det fysiska museet och på den virtuella presentationen av platsen och av den tidigare invånaren. Man behöver ge basinformation till den som behöver sådan, men också fördjupad kunskap till den som redan är, eller tycker sig vara, kunnig.

Det första hemmuseet jag besökte var, inte helt otippat, Runebergs hem, landets äldsta hemmuseum (grundat 1882). Jag var fyra år (1950), och jag kan inte säga att jag minns mycket annat än att jag förmodligen bröt den högtidliga stämningen då jag högt och ljudligt deklarerade att här skulle jag inte vilja bo. Sedan dröjde det nog några decennier innan det blev dags för Mannerheim i Brunnsparken, och några decennier till innan jag tog mig till Sibelius Ainola i Tusby. Kekkonen på Ekudden kom jag mig för att besöka först relativt nyligen. Då hade jag turligt nog redan lärt mig att man inte ska göra som fyraåringen och kommentera högt det man eventuellt inte gillar.

Det som är speciellt med just de här s.k. stormännen är att alla fyra har lämnat efter sig texter som de själva har skrivit. Runebergs poesi och prosa, Mannerheims dagböcker, memoarer, brev och dagorder, Sibelius dagböcker och brev samt Kekkonens s.k kvarnbrev eller tidigare journalistiska alster.

Jag kan ha missat något, men mitt intryck är att den här sortens material inte används i särskilt stor utsträckning av något annat museum än Mannerheimmuseet. Särskilt museets Instagramkonto bildar en serie av citat av och om Mannerheim. Samma upplägg finns på museets Youtube-kanal: Some advices for the ongoing crisis där citat och foton prickar in vad marskalken skulle ge order om i dagens läge. Han visar med hela handen, som svenskarna skulle säga.

Förutom citat som levandegör ett hemmuseums tidigare invånares tankar har förstås fotografier stor betydelse. Detta gäller dock av naturliga skäl inte Runeberg på samma sätt som de andra herrarna.

På Ekudden finns ett litet utställningsutrymme där det som bäst pågår en fotoutställning bestående av pressbilder från åren 1952–1980. Utställningen är öppen hela året, men fotografierna visas inte för den som bara kan besöka webbplatsen, vilket är synd.

Sedan kan man förstås också använda texter som skrivits av andra än av huvudpersonen själv. Utdrag ur släktingars brev kombinerade med fotografier av närstående personer och av hemmets olika vinklar och vrår är också upplysande. Ainola-museets Instagramkonto lär oss mycket om Sibelius och hans krets, och inte minst om hans hustru Aino (f. Järnefelt) och den familj hon kom ifrån.

När jag besöker ett hemmuseum är jag speciellt intresserad dels av arbetsrum med bibliotek, dels av kök. Kök i originalskick får man mera sällan beskåda. Utrymmet används vanligtvis till något annat när ett hus blir museum. Arbetsrum och bibliotek finns däremot i regel kvar i hus som bebotts av skrivande och läsande, dvs. intellektuella, personer.

Med hjälp av Mannerheimmuseets webbplats kan jag ta reda på vilka böcker som finns i biblioteket. De är alla katalogiserade. Och på museets Youtube-kanal får jag bekanta mig med Mannerheims stora skrivbord. Det får ju ingen besökare göra på plats. Varje låda öppnas och innehållet visas upp och kommenteras. Som grädde på moset ges en inblick i Mannerheims garderob med skor, stövlar, uniformer, civila kostymer, festkläder etc. Innehållet i den stil- och kvalitetsmedvetna marskalkens skåp och lådor visas upp på Youtube-kanalen och noggranna kommentarer finns i Markus Nordströms blogg. Historien om hur en brittisk trenchcoat förses med fältmarskalkstecken på ärmarna, och sålunda blir ett militärt plagg, är extra festlig.

Virtuellt och reellt – gärna bägge

Alla föremål i ett hemmuseum kan inte visas upp på plats. Det vore för riskabelt. Då erbjuder specialutställningar och guidade turer via nätet en möjlighet att berätta mera. När utställningarna skiftar, och något nytt tema tas upp, kan tidigare utställningar fortsätta att existera genom att de läggs ut på nätet.

Museernas ökade aktivitet på nätet är en bra sak. Oavsett var vi bor kan vi besöka ett museum som intresserar oss. Ju intressantare ett museums verksamhet på nätet är, desto fler besökare kommer att knacka på museets dörr och kliva in över tröskeln väl förberedda för sitt besök i den verkliga verkligheten. Jag tror inte att min dotterson (12 år) har sett tigerskinnen i Mannerheims salong? Det är snart dags för oss att ta oss en titt på dem och på en hel del annat.