MINNEN FRÅN ETT SVUNNET MUSEUM
Den som varit anställd i Mannerheim-museet minns nog en väldigt speciell stämning, oavsett vilket decennium det handlar om. Episkt lugn, hektiska dagar. Otillräcklighet, lysande retorik. Självklart är minnena subjektiva, så klart minns man dåligt och selektivt, beroende på vad som då gjort intryck på en, vem man var, hurdan tidsandan var.
Museets långvariga tjänarinna Kristina Ranki rannsakar sitt minne.
Musik: Reynaldo Hahn - Pièce en forme d'aria et bergerie for two pianos (1896)
Foto: Marja Englund
MUSEETS INTENDENTER GENOM TIDERNA
Under Mannerheim-museets 70-åriga historia har alla intendenter kallats till sin uppgift och med undantag av den första varit unga akademiska personer. Den förste intendenten var en av Marskalkens adjutanter som kände Marskalken personligen. De övriga intendenterna har varit kunniga personer inom humaniora, företrädesvis inom historia. Idag leds museet av en museichef, vilket är den allmänt rådande benämningen inom museibranschen, men efter intendenterna användes även titeln kurator under några år.
Alla anställda vid museet har påverkat museets framtoning och verksamhet. Intendenten/kuratorn/museichefen, som rapporterar till stiftelsen och fungerar som personalens förman, är dock den som kan välja att betona olika aspekter av museiarbetet och genom sin egen profil välja metoderna för hur man vårdar minnet av Marskalken. Fastän nästan alla arbetat på deltid vid sidan av sina andra uppgifter, så har Mannerheim-museet både krävt mycket tid och energi och givit rikligt med museierfarenhet samt kunnande inom ledarskap, historiekultur och civilsamhället.
Museets tidigare intendenter är fortfarande dess ambassadörer och traditionsöverförare. De talanger de lärt sig på museet och de personer de träffat är även senare en resurs i det finländska kulturlivet. Oberoende av teknologins utveckling och förändringar i arbetslivet har framtidens museiprofessionella stor nytta av de tidigare chefernas erfarenheter. Huvudinnehållet, att känna till Mannerheims liv, förändras inte.
O.R.BÄCKMAN
skötte Mannerheim-museet under 15 års tid från dess invigning 1951 till år 1966. Bäckman, som slutligen befordrades till överste, fungerade som Marskalkens yngre adjutant åren 1942–1946 och tjänstgjorde i det militära fram till år 1971. Han betonade museets oberoende från Försvarsmaktens organisation. Museet blev ett andra hem för Bäckman. Öppnandet av hemmet för den nyfikna allmänheten, den muntliga traditionen och den personliga tonen på traditionsöverföringen färgade länge det tidiga museiarbetet. Med hjälp av hushållerskorna inventerades samlingarna och grunden för hemmuseet lades.
Foto: Juha Bäckmans arkiv
JOUKO VOIONMAA
var filosofie magister och fungerade som Bäckmans tillförordnade under cirka tre års tid 1956–1959. Numismatikern, medaljkonstexperten och Arkeologiska kommissionens intendent Voionmaa fick i Brunnsparken axla ansvaret för att överse mängden museibesökare, föremålens skick och att tilldela guiderna olika slags grupper. Voionmaa rapporterade till Stockholm, där Bäckman var militärattaché, att museet år 1956 hade haft över 23 000 besökare . På agendan fanns bland annat inventariekartoteket, elreparationer, att anställa en ny gårdskarl samt ”omorganiseringen av museirummen”.
MATTI KLINGE
rekryterades som en ung historiker år 1966 för att utveckla museet till en mer professionell institution. Magister Klinge lade mycket energi på att lyfta museets vetenskapliga och oberoende profil, men även på att förbättra förhållandena för dem som var anställda vid museet. Han publicerade en bildbiografi över viktiga faser i Mannerheims liv och åstadkom att dennes samlingar deponerades till Riksarkivet. Efter avslutad tjänst fortsatte Klinge i museiutskottets ledning. Professor emeritus Klinge följer fortfarande museets olika skeden genom sina många elever. I sina memoarer har han skarpsinnigt beskrivit sin tid och sociologin i Mannerheim-museet.
Foto: Matias Uusikylä
EEVA MAIJA VILJO
valdes till intendent år 1969 som endast 30-årig filosofie kandidat tack vare hennes erfarenhet inom museibranschen. Hon disputerade vid Helsingfors universitet år 1985 om Theodor Höijers arkitektur och fungerade senare som professor i konsthistoria vid Åbo universitet. Viljo hann endast vara vid museet en kort tid, men hon fascineras fortfarande av minnet av Mannerheims hushållerskor som skötte om Marskalkens hem som sitt eget.
Foto: Helsingfors stadsmuseum
ANNA-MARIA REINILÄ
fungerade som intendent under sex års tid 1970–1976. Under etnologen Reiniläs tid värvades fru Kerstin Laine (Malm) som ”museihushållerska”. Då hushållerskorna flyttade bort från ”vaktmästarnas bostad” genomfördes ombyggnader. Besökarantalet mar mycket varierande; år 1974 besöktes museet av närmare 12 000 personer, men år 1975 av endast 4581.
THOMAS THESLEFF
var Mannerheim-museets intendent åren 1976–1984 efter sina studier i historia och före sin karriär inom finansbranschen. Magister Thesleff var den förste intendenten som var född efter Marskalkens död. Genom utställningsverksamheten förevisade man bland annat Mannerheims bedrifter som vetenskapsman. Under Thesleffs period som intendent firades museets 30-åriga existens genom en minnesutställning över Marskalkens död. Från och med Thesleffs tid sköttes museet även av museiföreståndarinnan Kerstin Malm.
LAURA KOLBE
verkade som intendent åren 1984–1991. Under Kolbes tid förevisade man förutom hemmuseet mångsidigt Mannerheims sociala kontakter, ställning inom den akademiska kulturen, Asienresan och olika minnesår. Man lyfte även fram gastronomin i Marskalkens hem. Under tiden på museet avlade Kolbe doktorsexamen. Den blivande professorn i Europas historia blev väldigt bekant med stormännens växlande konjunkturer och olika inhemska och utländska sammanslutningar som vårdar minnet av Marskalken.
.
ALEXANDRA RAMSAY
fungerade som t.f. intendent under det första halva året av 1985. Hon kom för att vikariera Laura Kolbe, men fick sin vetenskapliga instruering av sin professor, tidigare intendenten Matti Klinge och den praktiska av museiskötaren Kerstin Malm. Under den här tiden agerade guiderna helt självständigt utan instruktioner från intendenten, och därför blev dennes viktigaset uppgift att ordna utställningsverksamhetene. Alexandra Ramsay som arbetade med doktorsavhandlingen i historia på Helsingfors Universitet skapade en utställning som kommemorerade Ryttarstatyns 25-årsminne. Ramsay arbetade sedermera som forskare, lärare och mång år vid Arbis.
HENRIK MEINANDER
var museets intendent åren 1991–1997, först som magister och senare som filosofie doktor. Under Meinanders period som intendent visade museet upp sig till och med utomlands på Finlands olika kulturinstitut. Guiderna rekryterades från universitetet och uppmärksammades på att fundera på skillnaderna mellan historieforskning och populär minneskultur. Professor Meinander gjorde en viktig bibliografisk överblick över Mannerheim-litteratur och skapade genom sitt museiarbete en grund för sin egen Mannerheimbiografi som utkom år 2017.
Foto: Matias Uusikylä
VERA VON FERSEN
började som guide på Mannerheim-museet och var intendent från år 1998 till år 2012. Den språkligt begåvade magister von Fersen ledde personalens studieresor i Mannerheims fotspår. Hon forskade i Mannerheims tid i Chevaliergardet i Ryssland, hans humanitära arbete samt Mannerheim-stiftelsens historia. Under den långa perioden von Versen var intendent utvecklades museets arkiv och bildarkiv. Museet knöt även viktiga band till Försvarsmakten och det omgivande samhället. Efter Kerstin Malms bortgång skötte von Fersen många dagliga affärer innan jur. Stud. Tapio Haltia fortsatte med arbetet nästan på heltid åren 2012–2015.
KRISTINA RANKI
började som museichef med titeln kurator år 2013. Hon har fortsatt museets moderniseringsprocess särskilt genom att utveckla evenemang- och utställningsverksamheten, kontaktnätverken samt samlingsarbetet. Doktor Rankis specialintresse har varit Mannerheims mångkulturalitet och kosmopolitism, ideologiska och kulturella influenser, Mannerheims ställning och betydelse i det finländska samhället samt att överlag kombinera museologiska mål med den objektiva historieforskningen. Under Rankis tid har 150-årsjubiléet och minnesåret av Finlands inbördeskrig bland annat inträffat.
Foto: Derek Fewster