LIVSHISTORIENS BETYDELSE I ETT HEMMUSEUM

Varje hem är ett utrymme fyllt av olika skikt av en persons historia. Det egna hemmet är en individuell miljö, en skapelse av personliga erfarenheter och minnen. I hemmet skapar vi en säker och hemtrevlig plats där vi kan vara oss själva, en plats där vi kan samla vår umgängeskrets – men också en plats där vi kan vila. Förutom att hemmet tjänar ett personligt syfte tjänar det också ett samhälleligt syfte. Genom sitt hem kan en privatperson berätta, eller låta bli att berätta, om delar av sitt liv. Hemmet kan ses som en sorts kuliss för livets händelser. Kulisserna har utvecklats efterhand under årens lopp.  Sceneriet i hemmet är aldrig färdigt; det ändras ständigt med sin användare då tidens olika skikt blandas och överlappar varandra.

Vad kan Mannerheim-museets interiörer berätta om dess förra ägare, och hur formar Gustaf Mannerheims hem vår bild om honom som en historisk person? Hurdan vore vår bild av honom om inte museet hade grundats efter Marskalkens bortgång 1951? Vilken betydelse har ett hemmuseum på 2020-talet, 70 år efter dess grundande?

För Gustaf Mannerheim var hemmet ett viktigt personligt utrymme men å andra sidan också en plats för att visa upp sig. I det egna arbetsrummet var det möjligt att sjunka in i skrivandet och i matsalen kunde man underhålla gäster. För Mannerheim var rollen som värd naturlig och hans privata hem besöktes av såväl goda vänner som utländska diplomater. Hemmets mångsidighet tillät olika sorters bruk av utrymmen för livets olika delområden.  Denna flexibilitet och funktionalitet i hemmet var saker som Mannerheim uppskattade i sitt eget hem.

”Jag tror det viktigaste i ett hus är att få alt, som fordras för det dagliga lifvet  och servicen,
löst på det mest tillfredsställande sätt – mottagningar komma först i andra rummet.”
(Gustaf Mannerheim till Karl Fazer år 1923)

För Marskalken var hemmet ett privat men också officiellt utrymme. Villan i Brunnsparken fungerade som hans stödjepunkt från 1924 till 1951. Det privata livet dolde sig på andra våningen, där sovrummet och gästrummen fanns. Nedervåningen däremot tjänade som det allmänna utrymmet där Mannerheim företrädde som en offentlig person, väl medveten om denna roll. Då han planerade och inredde sitt hem i Brunnsparken kände Mannerheim till kraven på sitt hem och dess funktion som representationslokal.

Men vad hade Mannerheim tyckt om det faktum att hans hem under 70 års tid skulle besökas av hundratusentals gäster? Han hade knappast kunnat ana att representationsuppgifterna skulle fortsätta årtionden efter hans död, även om han troligen var medveten om sin historiska betydelse som en del av Finlands statliga utveckling. I arkiven eller brevväxlingen finns inga anteckningar om att Mannerheim själv hade tänkt på att omvandla sitt hem till ett museum efter sin död, det finns heller inga tips på hur han hade förhållit sig till saken. Mannerheim-stiftelsen gjorde ändå beslutet att öppna hemmet för allmänheten. Tanken att grunda ett museum uppstod, förutom av den aktning stiftelsen hade för Marskalken, också av allmänhetens intresse och till och med påtryckning. Folket behövde ett sätt att värna om minnet av Mannerheim. Då museet grundades kunde man knappast ändå tänka sig att det fortfarande på 2020-talet skulle komma tusentals besökare till museet.

Det är fascinerande att fundera på hur vår bild av Gustaf Mannerheim skulle se ut ifall inte ett hemmuseum hade grundats efter Marskalkens bortgång. Lösöret hade fått spridas runtom världen bland släktingar och vänner, till slumpmässiga privat- och museisamlingar, antikaffärer… De enhetliga interiörerna, som är det mest värdefulla museet har, skulle troligen vara omöjliga att rekonstruera i efterhand. Stora mängder information skulle ha försvunnit och forskningskällorna hade spritt sig utom räckhåll för forskare.

Stämningen som den autentiska interiören skapar är något unikt. Rummen i hemmet är som ett fönster in i det förflutna, stannade i tiden, men samtidigt väldiga informationsreserver. Förutom den stora betydelsen själva byggnaden med sina vackra interiörer har, spelar också den historiska personen en stor roll. Hemmuseets föremål ökar i värde tack vare den unika biografiska kopplingen till Marskalken. Varje föremål som tillhört Mannerheim har en sorts magisk kraft. Marskalken har rört just i denna penna och suttit på just denna fåtölj. Hemmuseets roll som bevarare och förespråkare för personhistoria är obestridlig. Vad kunde bättre berätta om en person från det förflutna för de nuvarande och kommande generationerna om inte dennes hem, med minnen och erfarenheter i form av fotografier och arkivkällor.

Samhällets kollektiva minnesbild av Gustaf Mannerheim skulle troligen förbli mycket bristfällig utan hemmuseets samlingar. Minnet av personer i historien tenderar fokusera på den mest betydande livsuppgiften. Av historiens framstående personer representerar de flesta sin karriär och är därmed i förstahand till exempel regenter, politiker, konstnärer eller författare. Gustaf Mannerheim var friherre, officer, riksföreståndare, president, politiker, diplomat, överbefälhavare, marskalk, make, far, vän, kosmopolit, upptäcktsresande, fotograf, samlare, inredare, kavallerist, jägare, kulinarist, skribent, stilist, sällskapsman och en representant för sin tid. Vilka av dessa identiteter hade fallit i glömska? Vilka av Mannerheims egenskaper hade blivit utmärkande ifall hemmuseet med sina samlingar inte framställde Marskalkens livshistoria genom olika vinklingar och på ett mångsidigt sätt?

I 2020-talets hemmuseum strävar man till att expandera bilden av Finlands Marskalk så att minnet inte komprimeras kring ett tema, utan den historiska personens liv presenteras bredare genom olika kontexter. Hemmuseet är en rik helhet och en givande plattform för att få en mångsidig presentation av en historisk person. Genom hemmet framträder den privata personens vardag och den publika personens position och meriter. Hemmet berättar dessutom om allt det som för någon orsak inte bevarats i den nedtecknade historien. Alla hemmets detaljer, från prydnadsföremål till bokhyllans innehåll, skapar en helhet som framstår för oss som Gustaf Mannerheim.

Ett biografiskt hemmuseum har ett stort ansvar i framställningen och behandlingen av en historisk persons minne. Hur museet behandlar sin ”huvudperson” påverkar minnesbilden av personen och förblir dominerande. Hemmuseets verksamhet bör å ena sidan förbli lojal till sin centralfigur, men bör samtidigt vara analytisk, kritisk och förnyande, så den historiska personen fortsätter väcka intresse i framtiden och ingen personkult utvecklas. Det kommer också att finnas stunder när det gäller att våga bryta sig loss från personen, och att titta på museet och samlingarna ur ett bredare perspektiv, genom en mängd olika sammanhang. I ett hemmuseum är det berikande att hantera personen genom nya och igenkännbara perspektiv. Jämförelser mellan dåtid och nutid kan öppna upp mycket intressanta perspektiv på människan och livet i en annan era. Interiören i Marskalkens hem med sitt innehåll kommer att vara en av de viktigaste delarna av museiverksamheten i framtiden, erfarenheter och upplevelser bör ju alltid vara en del av museernas grundläggande funktioner.