HAN VÄXTE MED SINA UPPDRAG OCH JAG MED MITT

Fil.dr. Alexandra Ramsay, tf. intendent på Mannerheim-museet 1.1.1985 – 30.6. 1985
4.8.2021

Matti Klinge ringde mig mitt i en flyttning, från min sista studentbostad på hyra till min första egna lägenhet. ”Ja, jag visste väl att du skulle ställa upp”, avslutade han samtalet under vilket han hade övertalat mig att ta emot ett vikariat på museet. Jag ställde upp för att jag är nyfiken av naturen, för att jag behövde pengar och för att jag alltid har hållit på ”ett brett harvande i livet”. Här citerar jag min vän och historikerkollega Kerstin Smeds som uttrycker det som är typiskt för min studentgeneration, nämligen att studera länge och att pröva på det mesta som kändes utmanande och roligt. Jag jublade inför den här uppgiften också men det fanns malört i glädjebägaren.

År 1984 kändes ett intendentskap på Mannerheim-museet som ett brott mot mina ideal och värderingar. Jag hade ju deltagit i den taistoitiska ungdoms- och studentrörelsen rörelsen, i nästan tio års tid. Skulle jag nu tjäna ”slaktaren”, som Mannerheim kallades?

Min tvekan övervann jag, bland annat, därför att det i min familj och dess närmaste krets talats mycket gott om Mannerheim, av personer som stod honom nära och alltså faktiskt hade umgåtts och arbetat med honom. Jag hade och har fortfarande en uppfattning om att han var plikttrogen, modig och också humoristisk, i bemärkelsen ganska tolerant och överseende. Det gällde alltså att se människan och inte tänka på politiska schatteringar.

I huset mottogs jag av museets föreståndare Kerstin Malm, rundnätt och hjärtlig. Hon bodde då i nedre våningen. Det var också henne jag mest hade att göra med under min korta tid som intendent. Hon kunde massor om Marskalken och hon såg det som sin livsuppgift att hängivet och med största omsorg vårda huset och alla dess minnen. För henne var det ingen slump att Kerstin Malm och Carl Gustaf Emil Mannerheim var födda på samma dag.

Jag kom in i bilden efter Thomas Thesleff och innan Laura Kolbe riktigt hade hunnit sätta i gång. Jag träffade ingendera av dem, utan instruerades av Matti Klinge. Husets guider träffade jag bara enstaka gånger. De jobbade på veckosluten och jag någon vardag, vid sidan om forskning för min doktorsavhandling. Guiderna gjorde klart för mig att de kunde sin sak och helst arbetade utan någon som helst inblandning av intendenten. Kerstin Malm, som också guidade på museet, biföll och därvid blev det.

En råkall havsluft sipprade vissa dagar in i museet genom gistna fönsterkarmar. I intendentens rum fylldes askkoppen av rökta och halvrökta cigaretter. Stiftelsen meddelade mig, vid vår första och enda träff, att det hörde till intendentens uppgifter att ordna en utställning, till den 4 juni, i anledning av att det hade gått 25 år sedan Mannerheims ryttarstaty avtäcktes. Matti Klinge föreslog det här och jag minns Grotenfelt och general Adolf Ehrnrooth som tyckte att det var självklart, och att det skulle göras för den där lönen, på en dag i veckan, som utbetalades till mig. Båda hade känt min pappa, tillade de, och det verkade vara en viktigare sak än att fundera på hur förslaget kunde förverkligas.

Jag hade ingen erfarenhet av utställningar, om man inte räknar med en om Sovjetunionen, som en tid prydde väggen utanför toaletterna i Brändö Svenska Samskola. Efter budet från stiftelsen återstod bara ett par månader tills utställningen skulle vara klar. Kallsvetten rann.

Jag fick konsthistorikern Riitta Konttinen till hjälp. Hon skrev vissa texter. Rainer Knapas, dåvarande assistent på Historiska institutionen vid Helsingfors universitet, hjälpte mig att tänka ut en idé – statyn som uppfördes av folket då makthavarna ännu tassade på tå för den mäktiga grannen i öster.

Jag byggde en amatörmässig utställning med fotografier och texter uppklistrade på paff. Kerstin Malm följde mig i hälarna och tog ansvar för det att det blev korrekt. Det var hon eller Matti Klinge som kom på att en modell av statyn kunde fås av konstnären Aimo Tukiainen. Kerstins son och jag åkte till Orivesi i en paketbil.

Konstnären tyckte om att prata och kvällen blev lång. Chauffören var inte glad över det. Hemfärden gick i rasande fart. I mitt huvud sjöng Rauli Somerjokis och Jarkko Laines rockpoplåt om grusvägarnas konung ” Hei, hän syntynyt on vauhti kallossaan. Hei, hei, hei, ja bensaa suonissaan. Neulansilmä vasempaan ja sataa oikeaan. Loiva vasen, antaa mennä vaan”. Vi susade genom ett majgrönt landskap med månskensblänkande sjöar på båda sidorna om vägen. Bronsstatyn skumpade bak i bilen, färdig att demolera allt och alla, vid en häftig inbromsning. Uppdraget var stort och fosterlandet just så vackert som Runeberg har beskrivit det men faran lurade. Kanske var det just så det hade känts för Ryttaren själv, en sommarkväll i St. Michel och för de finländska soldaterna, ute på Karelska näset.

Under förberedelserna för utställningen läste jag faktiskt också mycket om Mannerheim. Det var antagligen första gången jag bildade mig en uppfattning av nationalhjälten, baserad på annat än hörsägen. Det var en mångsidig man som växte fram för min inre syn, moderlös bråkstake, kejserlig lakej, krigare, upptäcktsresande, välgörare, härförare, president. Han växte med sina uppdrag och jag med mitt.

Som den fagraste vår minns jag själva utställningsdagen. Fönstren mot havet kunde vara öppna och salen i övre våningen fylldes av stimmande utställningsbesökare, glasen klirrade och alla bekymmer och meningsskiljaktigheter var bortglömda. Matti Klinge hjälpte mig med öppningstalet, i vilket jag sade att Mannerheim var en mångskiftande person och en av de betydelsefullaste gestalterna i i Finland under 1900-talet. Jag var och är ganska glad över att ha fått vandra en bit av min väg på Mannerheim-museet.