FRÅN HYRESHUS TILL MARSKALKENS HEM - MUSEIBYGGNADENS ÅRTIONDEN
Petra Hietanen
3.5.2021
Brunnsparken började formas till en villastadsdel under 1800-talet. Stadsdelen var länge under inflytande av Ulrikasborgs Bad- och Brunnsinrättningsbolag, som hyrde området från år 1834 ända fram till 1886. Brunnsparken grundades av bolaget som en badanstaltspark och under 1800-talet hörde Havsbadet – inklusive det nuvarande Brunnshuset – till området. Den östra delen av parken, där nuvarande Mannerheim-museet ligger, indelades i numrerade tomter. De ovannämnda åtgärderna gav möjligheten till att en villakultur föddes i Helsingfors. Under 1830-talet planerades det att Brunnsparken skulle bli ett europeisk havsbads- och parkområde. Sin höjdpunkt hade badinrättningen under 1840- och 1850-talen men senare började till exempel koleraproblem tära på succén.
Under 1800-talets sista årtionden förändrades Brunnsparkens sociala struktur – de nya villorna som byggdes från och med 1870-talet blev hyreshus. Villa n:o 22, det nuvarande Mannerheim-museet, var ett av de första husen i området som från början planerades och byggdes som ett hyreshus. Konstnären Bernt Lindholm var den första att ge förslag om att bygga tomt n:o 22 under år 1872. Bad- och Brunnsinrättningsbolaget avslog dock planerna. Redan i mars år 1873 undertecknade arkitekten August Boman ett kontrakt med Bad- och Brunnsinrättningsbolaget om att bygga Villa n:o 22 på tomten. Huset som blev färdigt samma sommar var ritat av Boman själv och var ett typiskt hyreshus som rymde sex små lägenheter. Huset byggdes redan 1873 i två våningar, men den sluttande tomten gav möjlighet att bygga en källare av sten på havssidan. Stilmässigt var huset väldigt enkelt och egentligen dekorerade bara fönsterkarmarna i renässansstil de brädbeklädda väggarna.
Kalliolinnavägen 14 fotograferad före ombyggnaden.
Gustaf Mannerheim flyttade till sitt hem i Brunnsparken när den sociala strukturen i Brunnsparken återigen var i förändring. Huvudstaden i ett nyblivet självständigt land behövde konsulat och diplomatbostäder. Då Brunnsparken valdes till deras placering under 1920- och 1930-talen steg områdets värde. Även Villa n:o 22 som var i ganska dåligt skick och agerade som hem för arbetarfamiljer i Fazers fabrik skulle göras om till ett hem som var värdigt nog för kavallerigeneralen Gustaf Mannerheim. Karl Fazer erbjöd att man kunde riva huset ritat av August Boman och ett större och festligare stenhus skulle byggas på platsen. Mannerheim valde dock hellre att bo i ett gammalt hus. Herrarna beslöt då att Fazer skulle bekosta de omfattande renoveringarna av huset som skulle komma att bli Gustaf Mannerheims hem ända tills 1951. Villan förblev i Fazers ägo fram till Mannerheims död, för han hyrde huset av Fazer.
Ansvariga för husets ombyggnad var arkitekterna Karl Malmström och Robert Tikkanen. De hade en arkitekturbyrå Malmström & Tikkanen i Helsingfors. Husets kommande ägare var också mycket aktivt med i planerandet av husets förändringar. Han hade fyra huvudkriterier för huset. Enligt Mannerheims planer skulle huset delas i tre delar: i källaren skulle det finnas hushållsrum, på nedre våningen skulle det finnas de offentliga utrymmen at mottaga gäster i och på övre våningen skulle det finnas Mannerheims privata rum. Naturligtvis skulle rummen i huvudvåningen vara rymliga så att man kunde röra sig fritt mellan rummen. Man byggde om de små lägenheterna på nedre våningen till en matsal, salong och ett bibliotek. Även de andra rummen på huvudvåningen förnyades grundligt. Det skulle också finnas tillräckligt med gästrum i huset. Till hushållsutrymmen byggde man ett välförsett kök, tre rum för betjänter och ett garage. Från hushållsrummen byggdes separata trappor för att hela huset skulle vara lättillgängligt för hushållerskorna. Dessutom förnyades badrummen och eldstäderna, till huset tillsattes även vatten, el och ett förnyat värmesystem. Även husets fasad genomgick grundliga förändringar när bredbeklädningen förnyades och taket lyftes avsevärt. Hela utsidan av huset målades vitt och taket gjordes av rött tegel. Renoveringen av huset blev klart 1924 och under samma år kunde Mannerheim flytta in.
Byggnadsritningen från havssidan planerad av Malmström och Tikkanen.
Det sägs att ett hem berättar mycket om sin ägare. Även Gustaf Mannerheims hem var ett riktigt hem, inte bara ett officiellt utrymme och därför berättar det en berättelse om hans liv och om hans intressen. Detta beskriver Anni Voipio väl i sin bok Suomen sotamarsalkka från år 1942. Fritt översatt säger Voipio så här: Mannerheims hem är ett riktigt hem. Det har fötts som riktiga hem föds, föremål för föremål, småningom. Från hemmet utstrålas, som från en rikligt illustrerad bok Mannerheims långa, mångsidiga och briljanta liv. I inredningen av hemmet fick många olika helheter plats. Det fanns föremål allt från jakttroféer och krigsminnen till buddhistiska föremål och möbler från Europas olika delar. Till exempel i biblioteket kan och kunde man hitta ett arbetsbord från Frankrike jämte med en buddhistisk bönematta och konst av finska konstnärer såsom Akseli Gallen-Kallela och Walter Runeberg.
Bildkonst i inredningen. En målning av Akseli Gallen-Kallela. I tavlan ovanför soffan marskalkens yngre bror Johan.
Liksom alla hem behölls Mannerheims hem förstås inte i samma ordning hela tiden som han bodde där. Möblerna och lösöret kunde byta plats emellanåt. De största förändringarna skedde efter krigen då Krigsolycksfallsarkivet flyttade till villans nedre våning. I lägenhetsbristen efter krigen ville Gustaf Mannerheim inte ta en specialposition för sig själv utan valde att hyra ut nere våningen. Mannerheim själv flyttade upp till övre våningen. Arkivet verkade i nedre våningen av villan ända tills 1951, då den flyttade till övre våningen så att museet kunde öppnas på nedre våningen.
Efter Gustaf Mannerheims död i januari 1951 kom en era till sitt slut – i både Finlands historia och i Kalliolinnavägen 14:s historia. Även om Mannerheim-stiftelsen behandlade frågan om att grunda ett museum redan i sitt första möte var det inte säkert att museet skulle kunna öppnas just på Kalliolinnavägen. Huset där Mannerheim hade bott i 26 år ägdes fortfarande av släkten Fazer. I sitt testamente hade Gustaf Mannerheim lämnat sin egendom till sina döttrar så även lösörets öde var en öppen fråga. Frågan med lösöret löstes redan våren 1951 när Mannerheim-stiftelsen löste ut lösöret från döttrarna Anastasie och Sophy i bergsråd J.W Waldéns kompensationsköp. Även hyreskontraktet av själva huset kunde förlängas fram till oktober 1952. I maj 1951 gjordes det avgörande beslutet att öppna Mannerheim-museet.
Arbetsrummet på övre våningen under efterkrigstiden.
Även om museet redan hade kunnat öppnas den 3. november 1951, i allafall låg frågan tillfälligt öppen om vart man skall placera museet på längre sikt. Till en början verkade det som om att museet inte skall kunna placeras i Kalliolinnavägshemmet, på grund av att släkten Fazer inte var villig att sälja huset till Mannerheim-stiftelsen. Fazer erbjöd då till exempel Munksnäs gård men stiftelsen avböjde. Möjligheten att öppna museet på Kalliolinnavägen började ta fart under vingarna när Helsingfors stad erbjöd en tomt till Mannerheim-stiftelsen vid hörnet av Kvarnvägen och nuvarande Skeppsbrogatan. Släkten Fazer tyckte att idén om att göra ett tomtutbyte var genomförbar. Mannerheim-stiftelsen skulle köpa den ovannämnda tomten från Helsingfors stad och byta den med släkten Fazer till den delen av Kalliolinnavägstomten där museihuset ligger. Tomtutbytet genomfördes 12.9.1957 med bidrag av Helsingfors stad och med hjälp av en donation från Oy Karl Fazer Ab.
Bara en fråga återstod. Borde man riva det gamla trähuset och bygga ett nytt, brandsäkrare stenhus på platsen? Efter en del diskussioner stödde största delen av Mannerheim-stiftelsen O.R. Bäckmans, som vid tiden var intendent för Mannerheim-museet, tanke om att bevara den ursprungliga byggnaden. Det här möjliggjorde bevarandet av den autentiska miljön och att gästerna skulle kunna bekanta sig med Mannerheims hem, som det varit under hans levnadsår. Bevarandet av den autentiska hemmiljön har garanterats även under senare år. Under 1960-talet genomfördes omfattande renoveringarna i huset under vilka till exempel yttertaket, värmen och kallvattensrören renoverades. Även idag, 70 år senare kan man på Kalliolinnavägen bekanta sig med en autentisk interiör från tiden då Mannerheim bodde i huset.
