FOLKBILDNING ELLER UPPLEVELSE, HYPOTESER ELLER SKATTKAMMARRUNDA?

Den finaste utställningen man har gjort är alltid den nyaste. Mannerheim-museet, som sedan 1970-talet vigt ett par rum för tillfälliga utställningar vid sidan om det permanenta hemmet, visar som bäst sin nionde specialutställning under min tid (förutom sex utställningar som exporterats ur huset). Den här gången handlar det om skatter ur Marskalkens garderob, den välklädde aktörens estetiska val och den allmäneuropeiska gentlemannakulturen överlag.

Just denna gentlemans habitus fick en tilläggsdimension av arméns stränga hierarkier, av belöningssystemets värdefulla distinktioner och av en ställning där etiketten inte hindrade personliga lösningar. Men vi alla måste klä oss i något, och då väljer vi inte bara färger och kvalitet, utan samtidigt komplicerade socio-kulturella betydelser. Att ta en titt på Gustaf Mannerheims gamla skräddarkvitton och accessoarer kan kanske hos ”den moderna människan” väcka tankar om förfining, fåfänga, resurser, lättja – eller hållbarhet.

Utställningsprinciper och -historia

Mannerheim-museets utställningspolitik är i grunden enkel: de tillfälliga utställningarna  skall på ett pedagogiskt och strategiskt uttänkt sätt lyfta fram aspekter om huvudpersonen som inte framgår på en normal vandring i hemmuseet. De skall stöda sig på egen ny forskning och vara objektiva, aktuella, kreativa och gärna en smula finkänsligt provokativa.

Alla specialutställningar skall avspegla huvudpersonens såväl militära som civila liv, det lokala, det nationella och det internationella livet. Samtidigt skall valda satsningar omväxlande vara av kronologisk och tematisk natur – hundraårsjubileer och kritiska händelser i Finlands historia varvas med Mannerheims mer eller mindre kända intressen, värderingar och röda trådar som belyser hans livs mera kontinuerliga sidor. Vi har därför haft nedslag i åren 1914 och 1919, vi har firat marskalkens 150-årsjubileum. Vi har studerat religion, idébakgrund, sociologi. Vi har lyft upp fordon och akademiska kontakter. Vi har fört Mannerheims ryska böcker till St Petersburg, uppmärksammat hans vänskap med Karl Fazer, förevisat litteratur på bokmässan och i Hagelstams fönster och samarbetat med Universitetsmuseet och Brittiska ambassaden.

Även om kravet på en internationell dimension är självklart för en som bekantat sig med invånarens öden från Paris till Peking, har utställningarna hittills ändå haft ett insiderperspektiv med fokus på den ena huvudpersonens liv i Finland. “Allt om Mannerheim” är naturligtvis väldigt intressant. I den kosmopolitiska och världsvana Mannerheims anda är ändå ett alltför snävt nationellt behandlingsgrepp missvisande, och det återstår nu att skapa en utställning om denna bemärkta person med komparativ blick i vårt europeiska sammanhang.

Den mest avvikande presentationen under det senaste årtiondet har varit behandlandet av Mannerheim på teaterscenen genom tiderna. Narrationen gav inte plats åt Mannerheim som subjekt utan behandlade honom som ett objekt i finskt historiebruk. Också arbetsgruppen avvek från det vanliga: universitetsstuderanden utan tidigare kunskap om huvudpersonen. Utställningar som gjorts i samarbete med forskare, företag eller kulturinstitut blir inte automatiskt bättre, men de möjliggör flera samtidiga perspektiv. Omvänt, ensamma deklarationer eller kakofonier är lika dåliga.

Vem som gör utställningen är helt avgörande för de val man gör. Medveten om att en annan kurator med samma källmaterial och samma idé skulle ha kommit fram till helt andra resultat kan bara ses som en frihet i det kreativa arbetet.

Vad gör en god utställning?

Vi kan vara överens om att den bästa utställningen är den som publiken berömmer, som väcker den nya insikter och ger information, glädje och underhållning. Både folkbildning och upplevelse, absolut. Idag är det mer än nånsin aktuellt med att tänka på i vilken grad museet vill underhålla eller undervisa.

Men det som ibland delar åsikter är utgångspunkten då man inleder ett utställningsarbete – noga valda hypoteser eller ett mångfald av skatter? Ett museum med fina samlingar vill gärna lyfta fram bortglömda eller aldrig tidigare skådade föremål och lycklig är den som får uppmärksamhet till sitt museum med fantastiska dragplåster. Kontakter med museer i andra länder har givit en värdefull förståelse om hur sällsynta autentiska samlingar egentligen är i personmuseer som vårt. Hemmuseet är ofta rekonstruerat. Trots det är fina och intelligenta utställingar möjliga även där, om idéerna är övertygande.

Själv tror jag på en genomtänkt grundidé, en teori som en upplyst museimänniska lyfter fram för besökarna att ta del av och överraskas av, och också att  testa och opponera. Med en utställning behöver inte en slutlig sanning fastställas, förevisningen för egentligen bara framåt forskningen i ämnet. Ämnesvalet är alltid kulturpolitiskt och därför utställningsarbetets alfa och omega. Ju mindre plats man har till sitt förfogande, desto större vikt borde man lägga vid förberedande tankearbete – om utställningens historiefilosofi, historiebruk, om de fält den tangerar, om tonen i det man har att säga, om ett budskap, kort sagt, vid sin vision.

Idag då mer och mer av allt material och samlingar finns tillgängligt, ökar samtidigt också betydelsen av kurerat material. Genom att visa både Mannerheims egen röst som en primärkälla och ett tuggat forskningsperspektiv ger man ändå en möjlighet för den bildade besökaren att forma sin egen uppfattning om historien.

Det allra viktigaste, förutom den njutbara serveringsformen, är därför frågeställningen. Det går inte bara att positivistiskt rada fram skatter ur förråden och visa: fin, eller hur! Besökaren är en kort tid på plats och har rätt till en genomtänkt och lättförståelig tolkning. Guiden berättar dessutom att detta handlar om en möjlig tolkning. Efteråt är det lättare att tydligt se vilka utställningar som varit jämförelsevis mest vetenskapliga, men det är inte säkert att detta sammanfaller med den s.k. publikens smak. Ibland ska man bara ställa fram en dopkolt eller ett studentbetyg!

Så här resonerar jag idag, vem vet hur den experimentiella stigen lyckas tänja på mitt eget kunnande! Vad är en dålig utställning? Professionellt sett är det en där man gjort allt som precis alltid förr.

En utställning är bara början…

Man kan tycka att en liten specialutställning bäst kan jämföras med en forskningsplan för ett vetenskapligt arbete. I den kan inte nya ämnen – för det borde man presentera - ännu behandlas uttömmande, men mycket förhandsarbete har gjorts. Ungefär som en pro gradu-avhanding gjord i grupp! Varje del av utställningen fungerar som smakprov på dimensioner som kunde vidareutvecklas, och utställningens avgränsning, ämnesval, rubricering och fokus reflekterar medvetna eller omedvetna hypoteser. Källmaterialet måste vara balanserat och originellt. Strukturen måste vara klar och logisk, men helst också symmetrisk och kreativ.

Kanske goda akademiska forskningsuppgifter omvänt kunde dra nytta av att närma sig sitt ämne med utställningens logik, med fina skatter, ett tolkat budskap, en njutbar produkt för en okänd publik?