EN NYBYGGNAD FÖR MANNERHEIM-MUSEET?

Trävillan som ursprungligen uppfördes åren 1873­­–1874 var ganska så utsmyckad enligt tidens anda. Då kommerserådet Karl Fazer erbjöd general Mannerheim ”den genommurkna villan i Brunnsparken” i början av 1920-talet genomfördes det en omfattande renovering av byggnaden. Kommerserådet åtog sig kostnaderna för renoveringen. I samband med renoveringen fick byggnaden även sin nuvarande arkitektoniska utformning. Fazer var i själva verket färdig att låta riva hela huset och i stället låta bygga ett modernt stenhus. Mannerheim gillade dock inte idéen att riva huset, utan ville uttryckligen bevara den ursprungliga byggnaden. Generalen meddelade att han hellre bor i ett gammalt hus.

Mannerheim fick påverka byggnadens slutgiltiga utseende förvånansvärt mycket gällande både exteriören och interiören intill de enskilda rummens färgskalor, som nuförtiden fortfarande kan beskådas. Museibyggnaden med interiörerna i två våningar tillsammans med föremålen i Marskalkens hem utgör den kulturhistoriska samlingen på museet. Således bildas en helhet som återspeglar husbondens smak och estetiska uppfattning. Hemmet öppnades för allmänheten endast några månader efter Marskalkens bortgång år 1951 och som museum i november samma år. Hemmet förblev öppet för allmänheten som ett museum.

Museet har detta år varit verksamt i Marskalkens hem i 70 år. Museiverksamhetens början i ”den vita villan” var emellertid osäker. Hela museiverksamheten överskuggades av oron över brandsäkerheten i den gamla träbyggnaden, vilket ifrågasatte museets fortsatta verksamhet i Marskalkens forna hem. I synnerhet Mannerheim-stiftelsen, som förespråkade inrättandet av ett museum, var orolig över den möjliga förstörelsen av museets samlingar en eventuell eldsvåda kunde medföra. Den oron de uttryckte var definitivt inte ogrundad, eftersom inrikesministeriet i sin brandsäkerhetsinspektion år 1936 hade klassificerat byggnaden i den lägsta D1-kategorin.

En annan faktor som medförde ytterligare utmaningar för planeringen av museiverksamheten, och som systematiskt försvårade skötseln av museet från museibranschens professionella synpunkt, var de faktorer som påverkade ägarskapet av museibyggnaden och tomten. Marskalken ägde nämligen aldrig byggnaden och tomten, utan han hyrde helheten. Det var hans vän Karl Fazer som ägde tomten och huset. Efter Mannerheims bortgång i början av år 1951 förlängdes hyresavtalet, men endast ett år i taget. Detta medförde naturligtvis en känsla av tillfällighet och fragmentering.

Förutom de tidigare nämnda praktiska aspekterna fanns det även en tredje viktig faktor som stiftelsen som upprätthåller verksamheten uppmärksammade. Allmänheten visade nämligen ett enormt intresse för Mannerheims livsverk och hans hem. Då Marskalkens hem öppnades för allmänheten resulterade det i en verklig publiksuccé. Under det första året besöktes museet av närmare 100 000 personer och under det första egentliga verksamhetsåret år 1952 var besökarmängden fortfarande över 60 000. Mannerheim-museet var under den här perioden Helsingfors populäraste besöksmål. Museet mottog konstant förfrågningar och oro över museiverksamhetens kontinuitet och museisamlingarnas säkerhet. Det fördes även en livlig diskussion om museets öde såväl i tidningskolumner som i läsarbrev.

Alla dessa faktorer bidrog till att Mannerheim-stiftelsen, i ett väldigt tidigt skede efter att museet grundades, övervägde möjligheten att bygga en helt ny museibyggnad tillägnad Marskalkens livsverk. Den nya byggnaden skulle innehålla delar av den gamla byggnaden, vissa rumshelheter som sådana och naturligtvis museets alla samlingar. Stiftelsens önskan var att kunna placera den nya museibyggnaden någonstans i närheten av huset som hade fungerat som Marskalkens hem i 26 år. Därför började man leta efter en lämplig tomt i Brunnsparken. Med detta i åtanke kontaktade stiftelsen Helsingfors stadsfullmäktige med ett brev i augusti 1953 där man redogjorde för behovet av en ny museibyggnad. Man skulle placera den nya byggnaden på tomt nr. 5 i kvarter nr. 199, som ägdes av staden. Det är fråga om det nuvarande hörnet av Skeppsbrogatan och Östra Allén.

I samband med dagens stora offentliga byggprojekt ägnas det ofta uppmärksamhet åt byggnadernas påverkan, hur de passar in i omgivningen och deras arkitektur när det anordnas arkitekturtävlingar för olika projekt. Då det gäller Mannerheim-museet fanns det dock inte något större intresse för byggnadens arkitektur. Det förekommer emellertid en önskan i stiftelsens dokument att byggnaden inte skulle representera riktningen ”den nya sakligheten” (funktionalistisk och nyklassisk byggnadskonst efter första världskriget).

I Mannerheim-stiftelsens brev till Helsingfors stad för att få en tomt för museet beskrivs det nya museet med orden litet, lågt och i fin stil. År 1954, året därpå, gav stiftelsen sina redan ganska långtgående rumsspecifika planer åt arkitekt Pekka Saarema så att han kunde utarbeta sitt förslag för en ny museibyggnad vars uppskattade utrymmesbehov var cirka 500 m². Saarema, som ritade flera byggnader för bland annat pappersindustrin, hade erbjudit sig planera den nya museibyggnaden gratis.

Särskilt gällande kulturbranschens byggprojekt erbjuder kostnaden för projektet naturligtvis en tacksam stridspunkt. Enligt beräkningarna från den 14 april 1953 hade kostnaderna för det nya Mannerheim-museet varit 30 000 000 miljoner dåvarande finska mark. Man räknade med att kostnaderna skulle bli så höga på grund av tomtens form och läge. Läget förutsatte en hög nivå på fasaden. Därtill ansåg man att den nya byggnaden skulle behöva en skulptur som föreställer Marskalken eller något annat stort konstverk som skulle placeras i hallen. Eftersom det inte fanns några färdiga verk som lämpade sig för detta, så hade man varit tvungen att beställa och låta tillverka konstverket.

Man började försöka sänka kostnaderna och tanken var att man skulle ta emot byggnadsmaterialdonationer och att begränsa museets utställningshelhet. Målet blev att uppföra ett slags ”minimuseum” utan att kompromissa över innehållet. Ett betydande mål för inbesparingar visades vara att byta ut konstverket i foajéen mot en film som skulle behandla Marskalkens livsverk. Överlag lyckades man spara in flera miljoner mark från den ursprungliga summan genom de tidigare nämnda åtgärderna.

Så snart projektet hade blivit offentligt och innan budgeten ens upprättats, fick stiftelsen kontakt och en handräckning av en överraskande aktör för att ordna finansieringen. År 1952 erbjöd nämligen de svenska frivilliga under kriget att ordna en insamling till förmån för den nya museibyggnaden. Det beslutades dock att insamlingen inte ännu skulle vid den här tidpunkten, eftersom man vid stiftelsen ansåg att det var alldeles för tidigt för det. Det vore förstås intressant hur mycket pengar svenskarna kunde ha samla in och vad det var som motiverade dem.

Vid sidan om idéen om den nya museibyggnaden hade man från första början levt i hoppet om att man kunde fortsätta med museiverksamheten i byggnaden som fungerat som Marskalkens hem. Förbättringar av brandsäkerheten hade påbörjats under vårvintern år 1953 och byggnadens elledningar förnyades samma år. Förlusten av den autentiska atmosfären samt upplösningen av det ursprungliga innehållet och helheten förargade dock finländarna. Stiftelsen blev därför pressad att lösa problemet till fördel att fortsätta museiverksamheten i den ursprungliga byggnaden.

Museets förste intendent Osvald Rafael Bäckman, som hade fungerat som Marskalkens adjutant åren 1942–1946, fick i uppdrag att kartlägga svenska museiproffs syner på det nya projektet och planerna i samband med detta. De svenska museerna var Nordiska museet, Historiska museet och Stockholms stadsmuseum var alla enhälliga om att museiverksamheten borde fortsätta i den ursprungliga byggnaden och miljön. Enligt de svenska museikollegera bildade museets omgivning, byggnad och föremål en kompletterande helhet som skulle förmedla och bevara sitt ursprungliga kulturhistoriska värde och betydelse intakt. I stället för att bygga ett nytt museum så borde man förbättra den redan existerande museibyggnadens tillstånd till att vara optimalt för museets verksamhet och att uppdatera brandsäkerheten till de dåvarande kraven enligt de svenska experterna.

Tanken om ett nybygge löstes slutligen då alla parter fann en tillfredsställande lösning gällnade frågan om tomten. Stiftelsens delegation lämnade in ett förslag till Helsingfors stad att köpa den tidigare nämnda tomten Kvarnbacken och att byta ut den mot en tillräckligt stor del av tomten där Mannerheims hem var, som ägdes av Fazers dödsbo. Således köpte stiftelsen huset som hade fungerat som Marskalkens hem och byggnadens ägarskap överfördes till stiftelsen. Lösöret som utgjorde museets samlingar hade redan tidigare köps av Marskalkens arvingar, det vill säga hanns döttrar Anastasie och Sophie Mannerheim.

Museibyggnadernas primära funktion är att säkerställa att museet och dess samlingar fungerar i alla områden genom användning av moderna faciliteter och modern teknik. Planerna på att bygga en ny byggnad för Mannerheim-museet grundade sig på dessa pragmatiska överväganden och på en genuin oro över samlingarnas säkerhet. Som en helhet verkar nybyggnadsprojektet ha varit ganska måttligt och placerade sig som ett humant projekt i en lämplig skala i den efterkrigstida perioden. Tiden för museikoncept och ”wow-arkitektur” hade ännu inte nalkats. Det finns heller inga idéer i planerna som skulle tyda på hjältedyrkan. Det planerade konstverket, som skulle placeras i hallen, som hade bytts ut mot en videoföreställning berättar om att det inte vore fråga om hjältedyrkan. Idéen om en videoföreställning var väldigt fräscht och djärvt för sin tid och tillochmed museipedagogiskt insiktsfullt.

Det kanske mest intressanta är den konsensus som rådde över att fortsätta museiverksamheten i Marskalkens hem. I stiftelsens årsrapporter, korrespondens och övriga kommunikation till utomstående framkommer det hur unikt Mannerheim-museet är. Detta beror inte endast på personen som bott i huset, utan på helheten som bildas av byggnaden i sig, omgivningen och samlingarna. Alla dessa element bär Marskalkens prägel och alla element hade lidit ifall man hade flyttat dem till en ny museibyggnad.

Stiftelsen, andra parter som varit inblandade och de vanliga finländarnas starka samstämmighet om att bevara museet i Marskalkens hem var en faktor som färgade verksamheten under museets tidiga skede. Det är ett faktum som säger någonting om andan i det efterkrigstida Finland. Att bevara den gamla byggnaden och hemmet så som det var medan Marskalken ännu bodde där upplevde man att var det viktigaste. De som besökt museet känner garanterat museets speciella egenskaper och den atmosfär som genast möter besökaren då man stiger in i tamburen i museets tidsmaskin. Allt detta klarade man av att behålla i sin ursprungliga form efter flera års arbete och olika vändningar. I stället för att idag ha ett separat museum som förevisar en person, hans liv och hem, så har vi kvar hans ursprungliga hem som fungerar som museum.

Översättning: Alexander Karlman