EN HISTORIKERS TANKAR OM ATT FUNGERA SOM GUIDE
Saga Brummer, guide
3.6.2020
Att vara historiker handlar inte bara om att förkovra sig i det förflutna – man måste även både skriftligen och muntligen klara av att återge historien för sin samtid. Historien är mångfacetterad, och det finns inte alltid en enda klar och tydlig sanning. Man får bara lov att försöka skapa sig en så objektiv bild som möjlig utgående från den information som finns tillgänglig.
Själv har jag nu studerat historia vid Helsingfors universitet i fyra år. Under tre av dessa studieår har jag även fungerat som guide på Mannerheim-museet. Att studera historia har inte bara hjälpt mig i mitt arbete som museiguide – att fungera som guide har även visat sig vara till stor nytta för mina studier.
Alla har vi våra egna intressen. Det finns alltid något som intresserar litet mer, något man känner att lockar litet mera att lära sig mer om. På museet möter man människor som är intresserade av både det ena och det andra, folk som öppnar upp nya intressanta perspektiv och frågor för en – saker som man kanske inte hade tänkt sig att vore intressanta att lära sig mera om ligger plötsligt överst på listan. Man sporras ständigt att lära sig mer, också för att själv kunna ge en mångsidigare bild av det man berättar om.
Det handlar inte endast om vad man berättar, utan på vilket sätt man gör det – men framför allt åt vem. En del vet ingenting alls om Mannerheim, medan andra har en bokhylla fylld av Mannerheim-biografier därhemma. En del vet knappt något om Finlands historia, medan andra kanske skulle vilja veta mer om hovlivet i S:t Petersburg. Guidningen är en ständig dialog mellan gäster och guide, även om gästerna kanske inte har egna frågor eller kommentarer. Det gäller att så fort som möjligt försöka få ett grepp om gruppen, vad de skulle kunna tänkas vara intresserade av, hurdan deras kunskapsnivå är, och hurdan guidningsstil som skulle passa just den här gruppen bäst. En del vill bara lyssna, medan andra vill ställa frågor och diskutera. Vissa föredrar att man helt enkelt presenterar fakta utan onödiga krusiduller, medan andra föredrar en guidning med mera inlevelsefulla och kanske även humoristiska inslag.
Under mina tre år på museet har jag börjat reflektera allt mer och mer över hur stort ansvar man egentligen har som guide. Vad man väljer att ta upp, och sättet man gör det på, kan verkligen påverka besökarnas bild av både Mannerheims och Finlands historia. För en del är det den allra första gången de kommer i kontakt med Mannerheim, och då är det den bilden guiden gett av honom som de kommer att bära med sig när de beger sig hem. Det gäller bara att försöka ge en så mångsidig, objektiv och sanningsenlig bild man bara kan.
